Hej, det här är Shamie från “BARA BARNET”.

Jag är hedrad över att bli ombedd att medverka på Toreys hemsida. Det var ett mycket speciellt år i mitt liv. Jag var så förvirrad och olycklig när jag kom till Toreys klass och det var en egendomlig plats av lugn och acceptans. Jag tror inte att jag skulle ha kunnat komma hem igen till Belfast om jag inte haft möjlighet att utvecklas i trygghet det året. Jag vill uppmuntra alla andra som kanske känner sig ensamma, isolerade eller olyckliga. Det är viktigt att veta att det finns människor i välden som bryr sig. Jag fick tillfälle att uppleva trygghet. Jag hoppas att andra också får den chansen. Fortsätt försöka. Fortsätt leta. Det är det värt.

Hej. Jag skriver bara för att tala om att jag har det bra och lever ett ganska bra liv. Jag har en fil.mag. i pedagogik. Jag klarade inte av att undervisa speciellt länge, är jag rädd. Det var inget för mig. Så nu jobbar jag på ett företag som gör läroböcker. Jag gifte mig med min pojkvän för fyra år sedan och nu har vi en dotter som heter Rosheena som är två och ett halvt. Och jag har fortfarande min andra bebis, Ronnie (den burmesiska kattungen). Jag tror att det var allt.

Till en början ville ja inte skriva något här. När Torey frågade mig kändes det som ett intrång i mitt privatliv på något underligt sätt, som att åter igen erkänna, men offentligt denna gång, hur illa saker och ting hade varit det året för mig. Så jag sa till henne att bara skicka mina bästa hälsningar. Men jag smög ofta omkring på diskussionsforumet men oftast kom jag tillbaka till ”vår” sida här och läste om den igen eftersom det fick mig att känna som om jag var tillbaka i det året, som verkligen inte var ett bra år för mig eftersom det var ett svårt år men ni vet vad jag menar. Jag kan den nog utan och innan. Jag läste hela tiden vad ”Shamie” och ”Shamona” skrev också tänkte jag, ”Jag vill också vara där.” Jag vill bli erkänd som en del av den klassen för det var faktiskt ”min” klass också.

Det är svårt att skriva något nytt. Som jag sa tidigare så har jag inte alltid varit lycklig och tillfreds. Alla andra som Torey har bett skriva hälsningar på hennes boksidor låter som om de verkligen har fått ordning på sina liv och det är jättebra. Jag kämpar fortfarande en hel del och det är inte enkelt att erkänna det ens alla dessa år senare. Men sånt är livet.

Så jag antar som jag sa förut, att om jag har någon hälsning till dem som läser böckerna handlar den om hur viktigt det är att hålla ut, hur viktigt det är att satsa på sånt som är annorlunda och svårt, på sätt att tänka som du inte är van vid, hur viktig förbindelsen mellan människor är eftersom vi alla på något sätt är uppdelade och det bara är när vi bryr oss om varandra som vi är hela. Torey hade ett uttryck som blivit en av mina favoriter och som jag inte sett att hon använt i någon av sina böcker. Jag tycker att det sammanfattar vad som hände mellan oss alla under läkningsprocessen. Varje gång saker och ting blev dåliga, livet kändes för jäkligt och jag var övertygad om att jag inte skulle klara mer sa Torey alltid, ”Ja, det är svårt. Det är jätte, jättesvårt. Men ’svårt’ är inte ’omöjligt’.” Jag tycker att det är häftigt. Jag tycker fortfarande att det är ett häftigt sätt att se på saker och jag försöker fortfarande att vara så, en dag i taget…