TH: Jag misstänker att jag var något av en utmaning! Jag var väldigt aktiv, väldigt nyfiken och benägen att intressera mig för allt bara för att ta reda på hur det låg till. Jag gillade även att vara annorlunda, därför gjorde det mig inget om jag gjorde bort mig. Jag tyckte mycket om att vara ensam mycket, eftersom jag hade en otroligt livlig fantasi.
MS  JP  ^

TH: Jag var en väl halvbra i skolan. Jag hade lätt för mig i skolan men jag var inte speciellt intresserad av den. När jag var nio lovade mig min morfar, i hopp om att jag skulle fokusera mer på skolan, att jag skulle få ett par skridskor, om jag kom hem med bästa betyg i alla ämnen. Det klarade jag faktiskt inte förrän det året jag blev färdig med min magisterexamen. (Och nej, han höll inte sitt löfte!)
MS  JP  ^

TH: Konstigt nog, med tanke på mitt yrke, så gjorde jag inte det. Jag tror att det kan bero på att jag var ett väldigt aktivt barn. Jag hade utan tvivel blivit klassad som hyperaktiv, med dagens mått mätt. Jag hade svårt att sitta still och koncentrera mig på något som t.ex. läsning speciellt länge. Jag har alltid läst bra, men jag lärde mig inte att uppskatta det förrän i tidiga tjugoårsåldern.
MS  JP  ^

TH: Jag hade en absolut favorit som hette BEAUTIFUL JOE av Marshall Saunders, som handlade om en hund som levde ett mycket sorgligt liv och som blev räddad av en snäll tant. Jag läste den säkert ett dussin gånger när jag var runt åtta eller nio.
MS  JP  ^

TH: Jag mins inte att jag tyckte att några ämnen var roligare än andra. Det var snarare kombinationen av en sporrande lärare och ett fängslande ämne som jag gillade. Så det varierade från år till år. I nionde klass var det latin, eftersom jag hade en lärare som var uppmuntrande och därför tyckte jag att det var roligt. Men i tionde klass tyckte jag inte om latin överhuvudtaget. Det var tråkigt det året.
MS  JP  ^

TH: Ja, jag var bra i engelska men jag tyckte aldrig att det var särskilt kul. Jag använde all min tid till att försöka få bra betyg utan att egentligen läsa böckerna! Jag var tyvärr en riktig pratkvarn. Nyligen träffade jag en av mina gamla engelsklärare från högstadiet och jag bad om ursäkt eftersom jag nu är generad över hur jag uppförde mig.
MS  JP  ^

TH: Egentligen inte. Mitt riktiga förnamn är Victoria så när jag var liten kallades jag Vicki. Jag hatade det namnet redan från början. Det kändes inte som ”jag”. Dessutom var det ett väldigt populärt namn och ett år var vi fem stycken i bara min klass som kallades Vicki! Eftersom jag var den enda vars egentliga namn var Victoria, började jag kalla mig för Torey i tonåren. Jag mins att jag använde olika stavning i ungefär sex månader innan jag bestämde mig för den här!
MS  JP  ^

TH: Nej. Jag höll mig ganska mycket för mig själv när jag var liten. Jag tyckte om att leka ensam stora delar av tiden men jag hade även roligt tillsammans med mina vänner. Jag minns att det fanns barn jag inte gillade och som inte gillade mig, men jag minns inte att jag skulle ha blivit mobbad. Jag var den sortens barn som gav igen med samma mynt.
MS  JP  ^

TH: Jag har haft flera minnesvärda lärare, fast inte alltid pga. de bästa anledningarna! Men jag tror att jag måste säga Anne Arnold, en engelsklärare vid Montana State University/Billings. Eftersom jag inte gillade engelska speciellt mycket var tvungen att ta två engelskkurser för att få min examen i humaniora, tänkte jag att jag skulle ta en genom att gå en sommarkurs i Billings. Jag trodde att det skulle vara ett enkelt alternativ. Anne Arnold var närmare 60 den sommaren.

Hon hade kort grått hår i en frisyr som såg ut som en preussisk soldathjälm. Hon bar glasögon med svarta bågar i 50-talsstil, hade ett gipsat ben och gick med en käpp som hon regelbundet använde för att ljudligt smälla på bänkarna med. Och hon svor, som en borstbindare. Vilket var en ganska anmärkningsvärd sak att göra på den tiden av en lite till åren kommen professor. Och när hon kom in i klassrummet den första dagen talade hon genast om att ingen någonsin fick VG i hennes kurs och om vi inte gillade hennes undervisningsstil kunde vi lämna kursen. Det blev som ett rött skynke för mig. Eftersom hon sa att ingen skulle få VG, var jag fast besluten att bevisa motsatsen. Alltså lade jag ner all kraft jag kunde uppbåda på de obligatoriska uppsatserna och fick VG. Men Anne Arnold lät det inte bli en maktkamp mellan oss, vilket var det som jag tror jag gillat bäst med tidigare lärare. Istället kallade hon in mig till sitt kontor en dag och talade om för mig att jag verkligen skrev bra och undrade om jag hade tänkt göra något av det. Hon var den första som någonsin talat om det för mig och från och med den dagen var hon min trognaste supporter. Jag har alltid känt mig enormt tacksam för Annes plats i mitt liv. Hon blev en viktig mentor som genom åren hjälpt mig att utveckla mitt skrivande och författarskap ända till för tre år sedan då hon gick bort.
MS  JP  ^

TH: Jag hade gärna velat bli astrofysiker eller kosmolog. Min fysiklärare från high school skulle antagligen tappa hakan om han hörde mig säga det eftersom jag fånade mig rätt mycket på fysiken. Men jag var faktiskt ganska bra på det, fortsatte att läsa det på college och ju äldre jag blev upptäckte jag att det var den typen av böcker som jag gillade att läsa. Som svar på den tidigare frågan om vilka ämnen jag gillade, så tyckte jag alltid att naturvetenskapliga ämnen av alla slag var fascinerande. Inte så fascinerande att jag uppförde mig på lektionerna, märk väl, eller ens gjorde mina läxor! Men när jag väl kom över mina väldigt irriterande tonår tyckte jag väldigt mycket om det här området.
MS  JP  ^

TH: Hmm. Det är en svår fråga. Det finns olika sätt att tolka den frågan på. Litterärt? Jag personligen? Att dö, antar jag. Döden skrämmer mig inte särskilt, men tanken på att dö är inte speciellt upphetsande. På ett mer esoteriskt plan, är jag rädd för att förlora det som jag älskar, oavsett om det är familj, husdjur eller om det är något abstrakt som frihet, men jag arbetar med den rädslan. Jag tror inte den är bra att ha.
MS  JP  ^

TH: Hmm. Gosh. Another hard one.

Hmm. Oj. Ännu en svår fråga. Som jag sa tidigare höll jag mig ganska mycket för mig själv som barn och därför inspirerades jag inte särskilt mycket av andra. Om jag skulle vara riktigt, riktigt ärlig skulle jag säga att det var en fantasifigur som jag skapade när jag var fyra och som inspirerade mig att prova nästan allt jag tagit mig för i min barndom och i tonåren. Det har till stor del format min personlighet som jag utvecklat i mitt vuxna liv. Nu ser jag på den figuren som min ”goda fe”, eftersom jag utan henne aldrig hade blivit den jag är i dag. Absolut inte i fråga om mitt skrivande, då det var för att berätta om den världen som jag började skriva. Så i fråga om ”inspiration” var det hon som ”inspirerade” mig. Men, jag har även haft turen att ha flera mentorer i mitt liv, människor som har sett talanger hos mig som jag inte alltid vid den tidpunkten upptäckt själv och de har ledsagat mig till att bli en bättre människa.

Jag står i särskild tacksamhetsskuld till en man som heter Roy Aichele i Walla Walla, Washington. Det var han som introducerade mig för specialpedagogikens värld, en karriär jag aldrig hade övervägt annars. Jag skulle bli biolog! Vad mer är, han gav mig enormt mycket uppmuntran och frihet att utveckla mina färdigheter när jag var väldigt ung och oerfaren. Så jag är otroligt tacksam gentemot honom.
MS  JP  ^

TH: Albert Einstein. Jag tycker om att han kunde tänka så kreativt. Jag är fascinerad av de slags ”tankenötter” han kom på - och löste! Och jag är imponerad av hans känsla för moraliskt ansvar. Han är den perfekte ”icke-perfekte hjälten”, tycker jag.
MS  JP  ^

TH: Det låter som en kliché, men det är definitivt humor.
MS  JP  ^

TH: Hmm. Hmmm! Du kommer att bli en väldigt utmanande journalist när du blir stor!! 

OK, här är en: Jag kan skriva spegelvänt och jag kan läsa spegelvänt. Jag kan läsa baklänges eller uppochned nästan lika fort som på det vanliga sättet. De flesta vet nog inte det om mig. De flesta skulle nog också kunna leva lyckliga utan att veta det om mig! 

Två: Jag är en ”Trekkie”. Jag blev beroende av tv-serien ”Star Trek” under det året jag undervisade Sheila och jag har varit ett hängivet fan ända sedan dess. Jag har till och med en bok om de olika avsnitten och tre foton med autografer på!   

Och tre: Jag är en ”datanörd” och jag kan bli otroligt töntig kring det. Jag är väldigt intresserad av datorer. Jag kan bygga dem. Jag har för tillfället två datorer hemma, en med ett Xeon-processor som jag kan göra grafik i och en med Athlon-processor. De här namnen betyder bara något för andra datanördar. Och jag fixar ofta vänners datorer för att jag tycker att det är kul, något som irriterar min dotter enormt mycket. Vi åker 1000 mil hemifrån på semester och sen slutar det med att hon får sitta och läsa böcker för att jag sitter med huvudet begravt i någons dator.
MS  JP  ^

TH: 177cm lång.
MS  JP  ^

TH: Jag gillar verkligen mexikansk mat. Jag tror att om jag skulle vara tvungen att säga en enda sort mat skulle det bli avokado.
MS  JP  ^

TH:Jag tittar inte särskilt mycket på teve. Den lediga tid jag har tillbringar jag oftast framför datorn, eftersom jag är lite galen i spel. För tillfället så är det bara ett program som jag regelbundet tittar på varje vecka, och det är ”Star Trek: Voyager”. Och jag är svag för ”Buffy, the Vampiere Slayer”. Den är bra skriven. Jag älskar dialogen. Dessutom är Sheena ett fan, så jag brukar titta på den tillsammans med henne.
MS  JP  ^

TH: ”Star Wars”. Jag tror att jag har sett den 26 gången! ”Men in Black” ligger inte långt efter, (även om jag bara har sett den två gånger!).
MS  JP  ^

TH: Det är en svår fråga! Jag tror inte att den finns någon enskild speciell favorit. Det beror bara på vad de spelar i. Men jag är svag för gamla filmer, därför tycker jag mycket om Jimmy Stewart och Cary Grant. Och så gillar jag att titta på Pierce Brosnan!
MS  JP  ^

TH: Det är olika från film till film. När jag ser på film, är det de roliga, verkligt avkopplande, lättsmälta filmerna jag gillar bäst. Så om jag ska ge ett helt ärligt svar på den här frågan istället för att nämna någon lysande, oerhört dramatisk skådespelerska, säger jag Julia Roberts, eftersom jag vanligtvis mår bra efter att ha sett en av hennes filmer.
MS  JP  ^

TH: Ja, på några av dem. Jag är speciellt förtjust i ”Scream”-serien, som jag tycker är riktigt fyndig.
MS  JP  ^

TH: Jag tycker om klassisk musik. Jag blev intresserad av opera när min dotter vid sju års ålder blev som besatt av det och jag har älskat det ända sedan dess (även om hon har gick över till normalare musiksmak i tonåren!). Jag ska också erkänna att jag bär på en hemlig kärlek till countrymusik, den musik jag växte upp med i Montana. Jag har upprepade gånger försökt att tycka om rock, men det har inte lyckats. Till och med när jag var tonåring enerverade den mig på något sätt.
MS  JP  ^

TH: En aria ur operan ”Norma” av Bellini. Den heter ”Deh! Non volerie vittime” och jag tycker att allt med den är smärtsamt vackert: musiken, orden, stämningen som uppstår av/genom operans handling.
MS  JP  ^

TH: Maria Callas. Men om du menar en modern artist får jag medge att jag är svag för Shania Twain.
MS  JP  ^

TH: Syren.
MS  JP  ^

TH: Grön.
MS  JP  ^

TH: Ja. Vi är alla väldigt förtjusta i djur i min familj. Vi har en labrador som heter Teddy och fyra mycket älskade katter. Dessutom tar vi nu hand om min svärfars gamla borderterrier som heter Judy.
MS  JP  ^

TH: Jag har haft många. Men det var nog när jag upptäckte att jag var gravid med Sheena.
MS  JP  ^

TH: Sorg. Det är verkligen en riktig kass känsla.
MS  JP  ^

TH: Jag brukade vara mycket bättre än jag är nu. Om jag inte övar mig hela tiden glömmer jag lätt bort orden. Men jag kan tala tyska, walesiska, och franska hyfsat bra men jag kan läsa dem ännu bättre. Jag håller på och lär mig italienska och japanska.
MS  JP  ^

TH: Ja, nästan varje dag. Jag är inte så mycket för chatforum och liknande, men jag gillar verkligen några av de hemsidor människor har lagt upp. Och eftersom jag är informationsberoende är jag speciellt ofta på vetenskapssidorna, då är jag helt i mitt element. Jag går min familj på nerverna med alla små godbitar som jag hittat där.
MS  JP  ^

TH: Gör inte alla det?!!

Men jo, det är ett bra sätt att ta reda på hur det går för böckerna och att svara på människors frågor. Det var så den här sidan kom till, annars hade jag nog inte brytt mig om att göra den.
MS  JP  ^

TH: Min senaste roman, DEN MEKANISKA KATTEN: Jag fick möjlighet att utforska många av de saker jag ville skriva om och att skapa några roliga karaktärer. Problemet med sakprosa är att handlingen, karaktärerna, etc. är förutbestämda, och därför finns det inte något egentligt utrymme för kreativitet.
MS  JP  ^

TH: Svår fråga. Det finns milliontals. Medan jag inte gillade att läsa böcker när jag gick på high school, har jag mognat mycket sedan dess och slukar numera böcker. Jag skulle nog säga att det är jämnt fördelad blandning av fiktion och fakta. Mina favoriter bland romanförfattarna är Thomas Mann, Russell Hoban, Toni Morrison och Gabriel Garcia Marquez. Min absoluta favoritförfattare av faktaböcker är Loren Eiseley.
MS  JP  ^

TH: Jag har precis läst färdigt GLASPÄRLESPELET av Herman Hesse. Jag tror det är en av de bästa böcker jag någonsin läst.
MS  JP  ^

TH: Jag tror att det är ett shaker-ordspråk: ”The time to be happy is now. The place to be happy is here. The way to be happy is to make others so.” (ung: ”Nu är stunden att vara lycklig. Här är platsen att vara lycklig. Att göra andra lyckliga är att själv bli lycklig.”)
MS  JP  ^